Epilepsi

Reviderat 2022-01-01. Större förändringar: Läkemedelsrekommendationer strukna då behandling alltid ska sättas in av/i kontakt med neurologmottagning.

Diagnosen idiopatisk epilepsi ställs klinisk efter två oprovocerade epileptiska anfall. Utredningen innebär i regel magnetkameraundersökning av hjärnan och EEG. I högre åldrar förekommer ofta strukturell epilepsi till följd av förvärvade hjärnskador, t.ex. stroke.
Med monoterapi av ett antiepileptiskt läkemedel nås anfallsfrihet i cirka 70% av fallen. Kombination av flera antiepileptiska läkemedel görs enbart i behandlingsrefraktära fall, där anfallskontrollen alltid avvägas mot risker för biverkningar. Behandlingen initieras och följs upp på neurologmottagningen. För vissa i den äldre patientgruppen med många sjukdomar och läkemedel kan det vara mer ändamålsenligt att ha sin kontakt hos distriktsläkaren med neurologmottagningen tillgänglig på konsultbasis. Ett generaliserat epileptiskt anfall med typiska kliniska tecken för pågående anfallsaktivitet behandlas akut med bensodiazepin, t.ex. midazolam (Buccolam 10 mg), diazepam (Stesolid 5-10 mg i.v. eller rektal). Samma substansgrupp ges som första steg vid status epilepticus, som sedan behöver akut omhändertagande på sjukhus.
Vid indikation för behandling med anfallströskelsänkande läkemedel, så som fluorokinoloner, neuroleptika, antidementiva, m.fl. ska nyttan avvägas mot risk för nya anfall. Centrala stimulantier, så som methylfenidat och modafinil, och SSRI preparat ge troligen ingen ökat anfallsrisk vid diagnosen epilepsi.