Parkinsons sjukdom

Reviderat 2022-01-01. Större ändringar: Läkemedelsrekommendationer strukna då kontakt med neurologmottagning alltid krävs inför behandlingsstart

Bakgrund

Parkinsons sjukdom (PS) är en neurodegenerativ sjukdom av oklar genes, där prevalensen ökar med stigande ålder med högsta incidensen omkring 65 årsålder. Motoriska symtom inträder efter en prodromalfas, där sjukdomen utvecklas utan kliniska manifestationer. Bredvid motoriska symptom med ensidig bradykinesi, vilotremor, rigiditet och störd jämnviktskontroll förkommer icke-motoriska symtom som nedsatt luktsinne, hyper- eller hyposalivation, ökad talgproduktion.

Utredning

Diagnosen ställs klinisk via neurologmottagningen. Vid misstankar om normaltryckhydrocefalus bör datortomografi inledas innan patienten träffar neurolog. Dopaminbrist kan verifieras i utredningsfall via nuklearmedicinsk radiologi (DAT-scan, FDG-PET).

Farmakologisk behandling

Levodopa är den mest effektiva medicinen mot motoriska symtom vid Parkinsons sjukdom och utgör förstahandspreparat i regel. Övriga preparat avser dopaminagonist (pramipexol, ropinirol) eller MAO-B-hämmare (selegelin, rasagilin). För vissa i den äldre patientgruppen med många sjukdomar och läkemedel kan det vara mer ändamålsenligt att ha sin kontakt hos distriktsläkaren eller geriatriker med neurologmottagningen tillgänglig på konsultbasis.

Uppföljning/utsättning

Patienter med Parkinsons sjukdom följs upp med i regel två besök på neurologmottagning per år och behöver stöd av flera yrkeskategorier, så som fysioterapeut, arbetsterapeut, sjuksköterska. Halveringstiden på levodopa är 3-5 timmar och utsättning av levodopa ska alltid diskuteras med neurolog. Levodopa kan alltid ersätta en tidigare behandling med dopaminagonist eller annat preparat (selegelin, rasagilin, duodopa, m.fl.).